Jennifehr

Känner mig inget motiverad att gå upp på mornarna när jag börjar jobba 06.30. Bara tanken att behöva gå och lägga sig tio för att inte bli allt för sur och otrevlig förstör alla planer. Bara 4 tidiga dagar kvar innan jag är ledig en vecka tills skolan tar fart igen. Vet inte vad jag ska tycka om det heller, allt är +/- = 0 . Det finns inget vitt eller svart utan det är grått. Och grå är vad jag blivit. "Helt förstörd" som någon sa på jobbet igår. Vart är jag på väg?

Jag ville bara hem och gråta, jag vill inte ha det såhär, jag orkar inte mer. När jag behöver stöd finndet ingen där som orkar koppla bort mitt gnäll och bara stötta. Det är inte det att det inte finns någon för det finns det, men ingen jag vågar betynga med mig själv och mina problem. De har ju tillräckligt av dom själva. Kajsa du är en klippa, du är min trygghet och den jag litar på till fullo. Utan dig skulle jag inte finnas. Jag skulle sakta tyna bort, vända mig inåt och drunkna i tårar. DU får mig att kämpa får mig att simma trots att orken egentligen inte finns där. tack <3
MEN VART ÄR HEMMA?

Är det hos en pappa där man går som på glas och inväntar raseriutbrottet eller hos mamman som inte längre orkar ha en dotter som mig?
Vad har jag gjort för fel för att gå miste om denna livsviktiga trygghet?
Jag har två boenden men inget HEM ;(

Osäkerheten gör att jag omöjligt kan må bra eller åtminstånde inte dåligt. Jag litar inte ens på mig själv längre, mitt självförtroende har nått botten. Så hur ska någon kunna älska mig om jag inte ens klarar av det själv ?

Jag känner mig ständigt oälskad och överflödig.
Dagen till ära fick jag en allergisk reaktion av några potatisjävlar och misslyckades totalt i köket. (Köttbullarna blev dock mkt mkt goda). För bara en vecka sedan kändes livet okej, jag visste att det skulle bli bra bara jag håller i och kämpar... nu är den känslan borta och jag vet inte om jag orkar kämpa mer.