Jennifehr

Jag har nog inte varit riktigt ärlig mot mig själv. Det är inga vita lögner jag intalat mig . Jag har lurat mig själv att tro att jag faktiskt mår bra! Men jag mår inget vidare... Och jag vet inte heller hur jag ska ta tag i det eftersom det inte är något som är fel. Mitt liv leker och jag har två föräldrar som inte bråkar allt för mycket med mig, jag får göra vad jag vill, behöver inte passa syskon , inte göra något hushållsarbete alls, jag har en hobby - eller nåt att engagera mig i, duger i skolan men vet att jag kan bättre och ändå mår jag inte bra. Det största problemet blir nog att hitta vad felet är.

Ja, jag har ju mått sämre då jag hamnade i långa depressioner och bara grät nu har det gått över till korta raseriutbrott och ett par tårar varje kväll varannan vecka. Men det känns fel att låta mina besvär gå ut över familjen, de har redan egna att ta itu med. Jag vill inte vara den som gör att alla andra mår dåligt, jag vill inte vara den som kräver mest och är minst tacksam.

Om jag  nu ska vara riktigt ärlig så trivs jag inte med att bo hemma hos mamma och inte heller att det aldrig är i sin ordning hos pappa. Plus att det är så pass litet att vi går varandra på nerverna. Skolan är rent ut sagt skit, det är en otrevlig skola med gurkor på väggarna och kassa lärare. Men i själva verket är det inte så hemskt - det är mer så att jag går en linje som jag inte har ett dugg intresse av.